GRÖNT TE FRÅN KINA.

Kinas nationaldryck är te. Den är grönt te. Det här är landet med alla sorters te, från vit och gult till pu-erh, men vardagsdrycken nummer ett är oxiderat te, alltså grönt. Det finns ett oändligt antal gröna tesorter i detta gigantiska rike. Odlingsklimatet varierar från frostigt till tropiskt. En del bönder skördar decimeterlånga teblad från uråldriga, vilda, tiometesträd i Yunnanprovinsen, andra srå silverhåriga knoppar från välansade buskar i Anhuiprovinsen. Att snabbt skaffa sig en översikt är inte lätt, det finns egentligen inga tydliga kategorier och graderingar vilket är fallet i Japan. Men mycket av tjusningen med kinesiska teer ligger i denna oöverskådliga rikedom av olika lokala teer, hantverkskunnandet och traditionerna.

De flesta av landets gröna teer roster, antingen i en liten wokliknande panna eller i en något större maskinrost. Den lite rostade, nötiga tonen från det här momentet är ett kännetecken för kinesiskt grönt te. Sällan har de den marina, algiga ton som är så vanlig i de japanska, ångade teerna. Snarere drar de mot det örtiga, gräsiga hållet. Många av teerna är ganska lätta och utan alltför mycket tanniner. Därför passar de perfekt att brygga direkt i glasset eller koppen, de blir helt enkelt inte särskilt bittra. Lösa teblad är i dag landets helt dominerande typ av grönt te, men ursprungligen var det ångade och pressade tekakor som gällde. Det första förädlade teet i form av gröna pu-erh teer finns fortfarande kvar. Före Minddynastin producerades te i form av en tekaka som maldes till pulver och som sedan vispades till en tesoppa som ofta smaksattes med salt och ibland andra kryddor. Det här var också ett slags grönt eller möjligtvis vitt te och, som du redan räknat ut, en föregångare till det japanska pulverteet Matcha. I dag finns de pressade teet har försvunnit från Kina. Numera serveras nästan allt kinesiskt te i form av hela, lösa gröna teblad. Det gröna teet finns överallt. Vart du än går är aldrig tekoppen eller termosen långt borta. I hemmet, på restaurangen, på kontoret, på fabriken, i bilen, i taxin, på bussen, i båten. Det dricks ur koppar, glas, pappmuggar, gaiwan och små gong fu-koppar. För säkerhets skull har de flesta också med sig det smarta glaset med skruvlock överallt like en ständigt pågående take away. I botten ligger teblanden och när man kommer över nytt vatten fyller man bara på. Det ät uppenbart att grönt te fortfarande är kinesernas sätt att dricka vatten, precis som det varit under historiens gång. Det finns en självrisk stil i tedrickandet, men inte särskilt mycket snobbighet kring teet.

De flesta dricker bara sin lokala tesort – och knappast de allra högsta kvaliteterna som går för gigantiska summor till olika officiella statssammanhang och givetvis på export- inte heller de billigaste som blir tepåsar. Någonstans däremellan kommer det typiska kinesiska vardagsteet. Kinesernas fördel är att de ofta slipper långa transporter och har en fantastisk tillgång till närproducerade och färska teblad. Merparten gröna teer bryggs direkt i koppen eller glaset. Lägg i teblad, häll på hett vatten från den plastöverdragna och färgglada termos som alltid finns nära till hands. Vänta I minut, drick, och fyll på med mer vatten när det behövs. Den här proceduren kan man upprepa upp till fem, sex gånger, kanske mer. Ofta har man ett lock på koppen vilket gör att den inte tappar temperaturen lika snabbt. Tesil är ett okänt begrepp. Att börja dricka te i Kina är därför att lära sig sila teet mellan tänderna, eller lära sig tekniken att blåsa bort tebladen. För en ovan känns det kanske like konstigt och slabbigt men man vänjer sig snart, och det skapar faktiskt en känsla av närhet till teet. Att tugga i sig några blad är heller inte så dumt. Det är både gott och fullt av näringsämnen, inte minst de som inte är vatten lösliga som exempelvis vitamin A. En bonde i Anhui förklarade allvarligt att ”en kopp te är som fem äpplen”. I många delar av Kina, exempelvis Hangzhouområdet där man alltid dricker sitt Lonjing ur vanliga dricksglas säger man inte ”dricka te” utan ”äta te”. Det anspelar både på att man får i sig många teblad och även på vanan att dricka te till maten.

PRODUKTIONEN AV KINESIKT TE.

I stort sett alla kinesiska teer odlas av småbönder på små odlingar, under enkla förhållanden och med väldigt rustika metoder. Eftersom teskörden i Kina är begränsad till en viss tid av året (vår, sommar, ibland höst) odlar de flesta bönder också andra grödor som ris eller grönsaker.

De flesta gröna teer produceras av småbladiga varianter av Camellia sinensis, den inhemska underartern. De ger typiskt aromatiska, milda, aningen söta teer – till skillnad från assamica-plantans lite mer robusta stil. Men det finns ett spännande undantag i de storbladiga träden som växer i Yunnanprovinsens bergstrakter. Från dem produceras oftast pu-erh kinesikt te, svarta teer och några fina gröna varianter som exempelvis Silver Sickle, som har en lite annorlunda karaktär. Odling och skörd är rakt igenom en hantverksprocess. Man sköter sin lott och man gå själv och plockar de färska teskotten i bambukorgen.

Man jan skörda ungefär var 14:e till 20:e dag från vår till sommar, ibland höst – vilket är en betydligt lägre skörd än vad man får i många andra regioner som Afrika, Sri Lanka och Indien. Många av bönderna producerar också ¨sitt te själva, vilket är ovanligt i den övriga tevärlden. Id sin gård eller sitt hus torkar de bladen, rostar dem i en liten wokpanna och levererar vidare till den lokala marknaden. Andrea bönder levererar sina färska teblad direkt till den lokala fabriken som i sin tur framställer det färdiga teet.

HANTVERKET AV TE I KINA.

Ingenstans i tevärlden hittar du ett lika stort inslag av handarbete som i Kina. Maskiner i mer industriell form kom inte förrän på 1950-talet och innan dess gjordes allt för hand eller med enklare träredskap. Men tanke på det beskedliga priset på ett normalt kinesiskt te är det otroligt hur mycket mänskligt arbete som kan ligga bakom.

För det första är många handplockade, för det att torka, rosta, rulla, forma och hantverk för att torka, rosta, rulla, forma och ibland knyta tebladen till sin slutliga from. At sköta sin teodling är ett omfattande arbete. Och skörden är för det mesta så manuell den bara kan bli. De färska knopparna och bladen på toppskotten ska plockas i exakt rätt ögonblick – bönderna i Lion Peak, vid Västra sjön i Hangzhou, säger att under vårskörden är tebladen guld end dagen och gräs nästa. Ju mjällare, desto finare smak och bättre pris för teet. Vissa teer går till rostning, omedelbart efter skörd, andra får vila lite, kanske över natten. Fuktnivån stabiliseras och sjunker lite och teet blir redo för beredningen. Det oxiderar inte ännu eftersom tebladen fortfarande är hela. Sedan kommen rostningen.

Det finns mer utvecklade rostningsmaskiner i de lite större fabrikerna men många av teerna får sig en omgång i den wokliknande pannan. Här, på en temperatur omkring 100 grader, oskadliggörs de enzymer som annars skulle oxidera och göra teer svart. Rostningen sätter samtidigt smak på teet och utvecklar förmodlingen andra ämnen, precis som mat gör när den wokas. I detta skede eller strax efter passar man också på att forma teet till önskad form – från platt, spetsig som Tai Pink Monkey King och Lu och Yong Xi Huo Qing till skruvade silverknoppar som Snow Dragon och Silver Sickle. Det här handverks arbetet manifesteras maximalt i de vackra dekorationsteerna som finns i skruvar, bollar, koner, blommor, djur, rosetter. Vissa bara för estetikens skull, andra för smaken och i många fall även för att öka teets hållbarhet. De här teerna är knappast några vardagsteer is Kina, snarare något man get bort i gåva, dricker vid högtider eller exporterar till västvärlden.


Köpa GOTT kinesiskt grönt tE - TeHem.se tebutik